CU CHI

Underjordiska tunnlar. En av utflykterna vi gjorde i Vietnam var att besöka Cu Chi-tunnlarna. Det gör alla. Det ligger strax utanför Ho Chi Minh, på landsbygden, i ett område som heter Cu Chi. Därav namnet Cu Chi-tunnlarna. Otippat. Tunnlarna är en del av ett större nätverk av tunnlar som finns i landet (bara i Cu Chi fanns det sammanlagt ca 250 km tunnlar) - och var otroligt viktiga under det drygt 20-åriga Vietnamkriget eller Indokinakriget som det också kallas (jag vet helt ärligt inte vad som är korrekt). Tunnlarna användes som gömställen, sjukhus, klassrum, kök och bostäder och framförallt för att kunna ta sig till olika platser utan att dö. 
 
Vi fick se otaliga fällor, och fick berättat för oss hur man på bästa sätt skadade (eller dödade) amerikanska soldater. Fienden. Svårt att tänka sig att bo under jorden, utan dagsljus, i ständig oro och rädsla. Jag har inte stenkoll på hur kriget började eller hur det slutade, jag vet bara att miljontals vietnameser miste livet och USA bidrog till att flera miljoner ton bomber släpptes över hela Sydostasien även kallat Indokina. 
 
Idag är tunnlarna en av Vietnamns främsta turistattraktioner, vissa av tunnlarna är utgrävda så turister kan komma ner i dom, en finns bevarad där man kan gå - eller snarare krypa 50 meter under jorden för att få en uppfattning om hur trångt, mörkt (precis kolsvart!) och klaustrofobiskt det faktiskt var. Jag vågade mig ner, och trots att jag är en pytteliten människa så tyckte jag det var sjukt läskigt och otäckt och ville bara att gången skulle ta slut. Det var panikartade 10 minuter - eller hur lång tid det nu kan ha tagit, man miste liksom tidsuppfattningen helt (det kanske snarare handlade om 3 minuter). I efterhand hade det varit smart att ha en ficklampa eller mobil med sig. Det var det mörkaste mörker. Jag inbillade mig hela tiden att gången var täckt att småkryp, typ spindlar och sånt. Det vet ju alla att dom bor under jorden. När jag kom upp hade jag mycket riktigt fått ett kliande bett - så det var kanske tur i oturen att jag inte hade något ljus med mig - för hade jag sett ett kryp (läs spindel) hade jag på riktigt fått PANIK och börjat gråta hysteriskt.  
 
På området fanns också en skjutbana där turister kan testa olika vapen. Absurt att höra skotten när man går runt där. Kändes realistiskt på något vis. Och vi som inte ville skjuta (vilket var alla utom några få som var lyckliga som barn på julafton) - ja vi kunde gå och titta på hur man gjorde rispapper (jättekul). Jag åt en grillad majskolv.
 
Been there, done that. Inte en av dom upplevelserna jag kommer bära med mig. "Krig roar mig inte". Men historia är ju viktigt. 
 
Ser ut som en mullvad som famlar i mörkret. Det finns alltid tid för en selfie. 
 
En av fällorna, den här var inte till för att döda, utan se till att dom Amerikanska soldaterna skadade sig rejält på bambupålarna - så Vietnameserna kunde hålla dom som fångar. Tror jag. 
 
Så här gömde man sig. Vi fick se en demonstration och sen testa själva. Jag kände inget behov av det, jag vet att jag skulle fått plats utan problem - men kanske inte kunna komma upp igen. Armstyrka saknas. 
 
Låtsas soldater. 
 
#1 - - Malin:

Sv: Ja, verkligen. Jag längtar också bort härifrån, så en resa hade inte suttit fel till solen och
värmen nu! :)

Läskigt och krypa runt där!

#2 - - FANTASYDINING-En blogg om temarestauranger och resor:

Nått för mig det där verkar riktigt coolt :)