KILLING FIELDS

Killing Fields & Toul Sleng S21, tortyrfängelset. Det här var den jobbigaste dagen på hela resan. Mycket illamående, ilska och tårar över hur många människor som torterades och slogs ihäl under Pol Pots styre 75-79. Man uppskattar att ca 3 miljoner människor avrättades under den perioden. Först var jag tveksam till att åka och besöka platserna, mest för att det känns märkligt att massgravarna är en av landets största turistattraktioner samt att den nu mer är en japan som äger marken. Känns märkligt. Men å andra sidan är det så otroligt viktigt att inte glömma bort vad som hänt. 
 
Anledningen till det brutala folkmordet var att Pol Pot ville ha ett land utan klasskillnader, utan städer, ingen kontakt med omvärlden och ingen ny teknik. Han avskaffade pengar och stängde ner skolor och sjukhus. Städer tömdes och massmorden var ett faktum. 
 
Toul Sleng - även kallat tortyrfängelset, en fd skola i huvudstaden Phenom Penh användes som fängelse, där man tvingade fram osanningar genom fruktansvärda metoder för att sedan avrättas och slängas i någon av de 86 massgravarna vid Choeung Ek - dödens fält, ca 10 000 kroppar hittades när platsen upptäcktes efter att Vietnam gick in och störtade Pol Pot och Röda Khmererna -79. Och detta är bara en av alla platser för massmord och massgravar i Kambodja. 
 
Massgravarna är alla runda gröna fläckar som man ser på kartan. Kändes så absurt att gå omkring där. Som att det inte ens var verkligt. Det är ofattbart att man kan göra så mot ett land, en befolkning. Ofattbart. 
 
På tal om absurt. Efter varje regnperiod kommer kläder och ben upp från marken. Då och då samlas de ihop och läggs i minnesstupan eller i någon av alla glasmontrar som finns på området. Jag såg flertalet benbitar sticka upp från marken. Illamående, inte av benen i sig, men när man tänker på sättet dom hamnade där...
 
Det här var den vidrigaste platsen, där tårarna kom. Vi detta träd slog man ihjäl spädbarn, det var billigare än att använda dyra kulor. Man tog barnen i benen och krossade deras skallar mot trädet - oftast framför mammorna som strax skulle gå samma öde tillmötes och slängas i den närliggande massgraven. I graven hittade man över 100 kvinnor och barn. Nakna. 
 
Vid utgången möttes vi av två av sju överlevare från tortyrfängelset S21. Bou Meng lyckades hålla sig vid liv genom att måla porträtt av Pol Pot. Hans fru däremot blev brutalt mördad. Jag blev gripen av det faktum att man väljer att återvända till en sådan fruktansvärd plats - men också imponerad över att han ser det som ett kall - att berätta sin historia. Berätta om verkligheten. Jag har inte förmått mig att läsa boken än. Men jag ska, när jag känner mig redo. 
 
Det går liksom inte med ord beskriva allt jag kände och upplevde på dessa platser. Så overkligt med ändå så brutalt verkligt. Inte förrän förra året - 2014 - 35 år efter folkmordet döms två khmerledare till livstids fängelse. Hur är det möjligt?
#1 - - s p i n d e l t j e j e n:

Jag mådde också illa när jag var där, en sån där olustig och fruktansvärd känsla i kroppen =(

#2 - - Anna Röd - ★ Nörd & Filmskapare ★:

Fyfan vad vidrigt, men också sorgligt av att det inte är något vi får lära oss om i skolor, inte jag iallafall. Hemskt :(

#3 - - Veronika Lindh:

Fy fan, vilken hemsk plats. Usch! Skulle ändå vilja besöka stället..

#4 - - Linda-Mamma till Alfred:

ÄH fy fan vad hemskt!!