.WORLD BY TINA, .WORLD BY TINA: RESTIPS & TANKAR hållbart resande, medvetet resande, mänskliga rättigheter, resejournalistik, reseskribent, schyst resande

RESESKRIBENTENS ANSVAR

Killing Fields, trädet där man slog spädbarn till döds. 
 
Med anledning av att jag studerar till TRAC-diplomerad Resekonsult på YrkesAkademin får jag en hel del intressanta uppgifter, bland annat denna där jag tänkte dela med mig av mina tankar kring medveten resejournalistik. Uppgiften var att analysera rapport från Schyst Resande, jag valde en som är aktuell inom mitt område i egenskap av reseskribent. 
 
Rapport: Vart är resejournalistiken på väg? En granskning av sex artiklar i Vagabond, RES, Expressen, DN, Aftonbladet och Svd. 
 

SCHYST RESANDE
Nätverket Schyst Resande består av 8 olika organisationer: Unionen, Childhood, Fair Action, Hotell- och restaurangfacket, IOGT-NTO, RealStars, Svenska Kyrkan och Union to Union. Utanför Sverige finns också ett samarbete med The Roundtable Human Rights in Tourism som arbetar aktivt för att mänskliga rättigheter ska respekteras inom turismen. Som turist är det självklart viktigt att vara medveten om mänskliga rättigheter och att respektera landets kultur (kläder, alkohol m.m.). Resebranschen och turismen har ett stort ansvar när det gäller barnarbete, sexturism, människohandel, negativa effekter av turism, miljöförstöring, djurmisshandel.

 

VAD ÄR OK VS INTE OK?
I samband med mitt intresse för att resa ställs jag själv ofta inför val angående vad som är ok och inte. Hur hotellen jag bor på tar ansvar för sin personal och miljö, vilka transportmedel jag använder mig av, vilka råvaror använder sig restaurangerna av och om de sevärdheter/platser jag besöker gynnar eller missgynnar lokalbefolkningen.

 

Det är framförallt två platser jag besökt som jag fortfarande inte känner mig bekväm med att jag besökte och därför också har svårt att tipsa om det till andra. Den ena är en lejonuppfödning i Zimbabwe. Jag läste på innan, men hur mycket man än läser på så stämmer det oftast inte med verkligheten. Det kändes absolut som att lejonen hade det bra – men när jag sedan läste mer ingående så hade ju inte ett endaste lejon blivit utsläppt i någon nationalpark. Jag betalade alltså 1500 kr för att få klappa ett lejon som troligtvis för alltid kommer att vara inspärrat – alternativt utsläppt i en jaktpark där någon rik person betalar för att få skjuta det för att få en jakttrofé i sitt vardagsrum. Nu har jag lärt mig den läxan. Även om jag innerst inne hoppas på att verkligheten ser annorlunda ut än mina misstankar. Jag har tidigare publicerat en artikel om animals & tourism: http://worldbytina.se/2018/february/animals-turism.html

 

Den andra upplevelsen är Killing Fields i Kambodja, där man hittade många massgravar efter Pol Pots avrättningshysteri. Tydligen är detta något som Kambodja inte vill kännas vid och lämnat över det till Japan som driver det som en "sevärdhet". Är det då ok för turister att åka dit, betala inträde och vandra runt på mark som Kambodjas invånare inte vill kännas vid. Det verkade som att dom skämdes över det som skedde 75-79, hur landet tvingades att låta de röda khmererna ta över makten. Här är jag lite kluven vad jag tycker, å ena sidan tycker jag det är viktigt att föra historien vidare, att påminna världen om vad som faktiskt hände, likt andra världskriget. Men det känns helt fel att det drivs av japaner i syfte att gå med vinst. Om Kambodja själva helst vill glömma - ska man då inte låta dom göra det? Här kan man läsa mer om japanernas övertagande av Killing Fields: https://www.japantimes.co.jp/news/2006/01/13/national/privatized-killing-fields-site-tries-to-quiet-critics/#.W-rRCmZiT1o

 

RESEJOURNALISTIK
En del av problematiken är att journalister, bloggare och skribenter oftast får rabatt eller blir bjudna på resan och då bör fullfölja det upplägg som arrangören som bjudit in till resan planerat, så kallade pressresor eller uppdrag som reseambassadörer. Kan man då lita på innehållet i det som publiceras och hur medvetna är skribenterna om läget i landet/staden de besöker? Jag tror att hela resebranschen måste bli bättre på att sätta ner foten och ställa krav – och framförallt utbilda oss. När jag säger "oss" är det i egenskap av reseskribent på worldbytina.se. Jag skulle aldrig skriva om något ur en positiv vinkel eller ge en rekommendation om det inte är min korrekta uppfattning. Vad man generellt kan se i de sex artiklar som undersöks i rapporten är att de negativa konsekvenserna av turismen knappt nämns alls. Resejournalistiken bidrar till att styra och påverka turismens framtid. Jag tror, eller jag vet, att reseskribenter redan har och kommer att få ett allt större utrymme i sociala medier och det måste vi skribenter ta ansvar för på allra bästa sätt. Detta kan bland annat förverkligas genom att utbilda resejournalister och skribenter, som till exempel den växande skaran resebloggare. Ett sätt att göra detta är att bli ambassadör för Schyst Resande: http://www.schystresande.se/bli-ambassador

 

Källa: Vart är resejournalistiken på väg? Schyst resande, 2016 


#1 - - Bara brittiskt:

Artikeln säger inte att de sålt Killing Fields utan att de har skrivit ett 30-årskontrakt på driften. Dessutom verkar kambodjanerna själva vara inblandade så de verkar visst vilja kännas vid det hela, bara inte veta hur de ska ta itu med att hela såren. Sedan är det ju regeringen som gjort detta. Det ledde till ett ramaskri bland många i befolkningen men verkar ha lugnat sig nu när projektet utbildar människor.

Svar: Du har helt rätt, så står det i artikeln, dock var det lite delade meningar om hur det gick till när vi var på plats, guiden sa en sak, lokalbefolkning sa en annan, många jag pratade med låtsades som att det inte hänt, speciellt bland den yngre gererationen. Men källkritik är a och o! Men som jag skiver så var det så jag upplevde det där och då, mycket kan självklart ha hänt sedan dess.
World by Tina / Tina Axelsson