One night in SANDY SAHARA – Merzouga
Från Midelt hoppade vi in i vår lilla buss och åkte ”route 66” – mot Sahara. På vägen såg vi valleys, grand canyons och rocky mountains. Vi åkte genom städerna Er Rachida, Erfoud, Rissina och jag passade på att få skäll av en marockansk polis. Note to self – vifta inte med en kamera framför en polis – även om du inte tänkt fota! Efter ganska många timmar genom coola landskap och på en jättejätte skumpig sandväg som nog knappt var en väg kom vi fram till Merzouga, sista byn innan Sahara tar över.
Öknens skepp. Väl framme blev vi välkomnade till ett hotell, blev serverade te och sen säga hej till öknens skepp = våra kameler (som egentligen är dromedarer men alla kallar dom kameler i alla fall). Dom hade inga namn (det var väl märkligt?), jag döpte min till moon, inte helt osökt eftersom han hade en tatuering på halsen i form av en måne. Vi red genom öknen i ungefär en timme (vilket är alldeles tillräckligt på en kamel). De är minsann inte bekväma de däringa dromedarerna, skumpiga och konstiga. Sist jag satt på en, för ungefär exakt ett år sedan i Indien lovade jag mig själv att det var första och sista gången, tji fick jag. Efter en timme stannade vi för att titta på solnedgången, vandrade upp (utan kamelerna) för en av sandynerna – damn vad jobbigt – samtidigt som vi försökte hinna upp innan solen gick ner, den är snabb – men vi var snabbare. Efter det lilla äventyret gick vi – vissa sprang – nerför sanddynerna till vårt camp för natten.
En natt i Sahara, som jag hade sett fram emot den! Vi fick hemlagad mat a la Berber style, drack vin, Berber-männen sjöng för oss – vi fick trummor och övade på vårt mjau-ande (perfekt om man inte kan texten). Jag och Sabine sjöng små grodorna för dom andra – eller försökte – vi bröt ihop i skrattattack. Sen tog vi fram den medhavda spriten och bjöd vår kamelskötare på ”grogg”. Det mest minnesvärda från den här kvällen var utan tvekan stjärnhimmelen – man har nog aldrig riktigt sett en stjärnhimmel förrän man varit i Sahara. Oh my god! Efter en natt i vår lilla hydda blev vi väckta innan soluppgången, trötta och frusna tog vi våra kameler och red ut i öknen igen – den här gången för att fånga soluppgången. Det var verkligen magiskt att se solen resa sig över gränsen mot Algeriet…
