TOUR FLOARE GOES TO MOLDOVA
Ett par månader innan avresa fick jag frågan att följa med Regionteater Väst, teatern jag arbetar som marknadsförare & kommunikatör på till Moldavien och turnera på barnhem och andra institutioner för barn med en föreställning inspirerad av ”Clowner utan gränser”. Självklart ville jag det. Tänkte att det skulle bli en spännande kontrast till mitt dagliga jobb – och oj så rätt jag hade! Här är min berättelse om Europas fattigaste land.
”Welcome to Moldova – or Moldavia as we say in Sweden”
THE ARRIVAL. Efter oväder, storm, luftgropar och en stängd flygplats i Munchen lyckades jag mot all förmodan att hinna med det väntande planet till Chisinau, Moldaviens huvudstad, tack vare två Moldovien-proffs från Sida som visste genvägen genom flygplatsen. Ett par timmar senare gick jag ut genom flygplatsens dörrar – ut i den Moldaviska värmen – som en av landets 11 000 årliga turister.
Resten av dagen bestod av en taxiresa till hotell Cosmos som skulle bli mitt hem för veckan, catching up med resten av Floare-gänget som kommit ett par dagar tidigare, lite strosande på marknaden följt av middag, skumpa och karaoke på Pink Martini. Och framför allt, lära känna vår fantastiska tolk och guide, Daniela, 18 år. Obegripligt hur så mycket kunskap och klokhet!
DAY OFF. Min första dag i Moldavien var en ledig dag, vilket kändes ganska skönt då jag fick möjlighet att känna av landet, folket, kulturen – innan det var dags att möta barnen och deras verklighet. Jag utforskade stan, den gigantiska marknaden och bestämde mig för att ju mer vi köper desto mer gynnar vi landet, extra bonus är att allt är sjukt billigt. Gick och la mig ganska tidigt, dagen efter skulle bli min första ”show” – ja jag är också med på ett litet hörn i föreställningen, jag ingår i det vi kallar clownbaletten – vi dansar, sjunger, klappar händer och trollar med blommiga paraplyer – med röda näsor. Jag var ganska nervös…eller kanske inte nervös…mer jättejättenyfiken på hur det skulle vara att möta barnen. Jag hade redan hört dom andra i gänget berätta otroligt känslomässiga saker från mötena med barnen dagarna innan.
På kvällen byttes 35 grader mot värsta åsk- och blixtovädret, storm och spöregn. Givetvis ville jag ta ett kort från min balkong…
…paniken som uppstår när man går ut på 10:e våningen för att titta på jätteovädret och balkongdörren slår igen och går i baklås. Iklädd endast linne…utan telefon. Tack till vår filmare Alex som hörde mina lönlösa försök att slå in dörren efter typ 20 minuter av dödsskräck över att kanske få spendera natten utomhus på en balkong full med fågelskit utan kläder – Alex du är min eviga hjälte!
Efter balkongäventyret tog jag en lång dusch och tänkte på hur tacksam jag var att jag inte behövde spendera natten på en balkong full med fågelbajs och regn. Men så tänkte jag också på alla barn som bor på gatan…barn som inte vår den kärlek eller vård dom behöver…det sätter liksom perspektiv på saker och ting.
Tankar innan jag somnade: Nervöst. Döende barn. Helt utanför min verklighet. Känns overkligt. Vet inte hur det kommer att kännas. Hur jag kommer hantera det. Försöka att inte tänka på det utan ta det som det kommer – vi är här för dom!
FÖRSTA MÖTET. Mitt första möte med barn i Moldavien var på ett hospis, ett sjukhem för barn som inte har långt kvar att leva, i huvudstaden Chisinau, Hospice Angelus. Barnen hade samlats på ett kulturcenter, Buburuza Mela – i ett rosa rum med plastiga blommor överallt och personal klädda i tyllkjolar. Kändes väldigt lekfullt. Om än lite överdrivet. Det var också vår spellokal, ett alldeles för litet rum utan fönster, utan syre och med 60 barn och vuxna, i 35 graders värme. Oron fanns över att luften skulle ta slut, speciellt med tanke på dom sjuka barnen. Oron var överdriven – det gick alldeles fantastiskt bra, vi löste det praktiska med att korta ner föreställningen och tona ner vissa delar då barnen var mindre än vad vi räknat med. Vad vi heller inte räknat med var att det var många syskon där som kanske behövde lekfullhet och skratt kanske ännu mer än dom riktigt sjuka barnen. Det fanns mycket glädje, jag glömde helt bort att barnen faktiskt var sjuka. Dom är barn. Levande barn!
På kvällen, efter showen, åkte vi ut till en fantastiskt vacker dalgång för att filma till en kommande föreställning, vacker solnedgång, allt är så himla grönt, vinodlingarna som bredde ut sig. Magiskt. Vår tolk Daniela körde snabbversionen av Moldaviens historia från antiken till självständigheten 1991. Kommunism, inbördeskrig och maktspel. Vi avslutade dagen väldigt passande med att besöka en sovjetisk restaurang, Kommunalka, det första av flera besök under veckan. Rysk matlagning är jättegott!
FLOARE GOES TSVETOK. 16 mil söderut från huvudstaden Chisinau finns regionen Gagauzia, Bulgariskt-Turkiskt område som bara pratar ryska. Vår chaufför beräknade att det skulle ta ca två timmar att köra dit, efter skumpiga och ibland obefintliga vägar och lite felkörning kom vi tillslut fram till staden Taraclia, tre och en halv timme senare.
Barnen på centret var uppskattningsvis runt 10 år gamla och var på det här hemmet pga sociala problem hemma, kanske föräldrar med alkoholism eller som varit tvungna att åka iväg för att jobba. När vi kom dit satt barnen på rehabiliterings centret redan redo framför grusplanen som skulle bli vår scen. Det blev snabba ryck med bygge, sminkning och andra förberedelser. Barnen fick se allt, vilket jag tror dom tyckte var minst lika roligt som själva föreställningen. Vår tolk bytte ut Floare (blomma på moldaviska) till tsvetok (blomma på ryska). Efter föreställningen fick jag väldigt fin kontakt med barnen. Barnen var ivriga med att hjälpa till att riva och packa ihop, snurra ihop sladdar – att få känna sig behövda – deras sätt att säga tack för att vi kommit dit. Dom var också steget före oss, när dom förstod att vi inte förstod språket var dom snabba att använda google translate. Smart!
Jag tog mig tid att hänga ganska mycket med 4 tjejer, en av dom hette samma som mig Christina, men kallades för Tina, hon var lite blyg och jag kände igen mig i henne som barn – att vilja vara med men inte riktigt våga ta plats. Mycket nyfikenhet kring mina tatueringar, kot-katt, pavlin=påfågel, speciellt nyfikna på mina kissing birds, dom gjorde succé. Tatueringar är ovanliga i Moldavien och ses som ”fult” så det blev både lite av en kulturkrock men väckte fascination. En vän till vår tolk Daniela kommenterade på en bild på facebook, det citatet får avsluta den här berättelsen:
”…saw these guys with you yesterday and found them amazingly interesting. And that tattooed lady… wish we had more locals like them here”.
HEMMET FÖR GATUBARN. Följande dag åkte vi till ett hem för gatubarn i huvudstaden. Regina Pacis, en katolsk institution donerat av en Italienare. Barnen och ungdomarna som vi mötte bodde där som en stor familj men gick i skola precis som alla andra barn. Väldigt känslosamt att få gå runt och titta på deras rum och sovsalar. Lite stelt men trevlig atmosfär. Dom hade också tillgång till en psykolog flera dagar i veckan, kändes som man tog hand om barnen på ett bra sätt.
På eftermiddagen var vi några som hängde med Daniela (vår tolk) till ett bryggeri där hon också jobbade som guide. Kul att få se hur öl blir till, aldrig besökt något bryggeri förut – extra plus i kanten för provsmakningen där vi fick smaka en tysk ”cykelöl” med smak av grapefrukt som inte ens kommit ut på marknaden – Radler (googla vid nyfikenhet).
END OF TOUR. Sista dagen, sista showen. Återigen på ett rehabiliterings center för barn, fast den här gången för väldigt små barn. Vi avslutade turnén på bästa möjliga vis, med bästa möjliga publiken. Föreståndaren var en fantastisk kvinna som hade jobbat där i 30 år – mamma till 1000-tals barn, en människa att beundra. Barnen var fantastiska och jag tror dom skänkte oss ännu mer glädje än vad vi kunde skänka dem. Fantastiskt!
Kvällen spenderades i Chisinaus ”hipster”-kvarter, som inte verkade ha något namn utan var mer ”området bakom teatern” på restaurangen Propaganda. Hela Tour Floare med gäster samlade, god mat, goda drinkar, billig öl och lite sprit. Ska det firas så ska det. Och nej, kvällen slutade inte där, vi var ett tappert gäng som letade oss upp till skyskrapan mittemot vårt hotell – genom ett stendött köpcentrum, mystiska gångar och anonyma hissar. Men vi kom dit. Skål på det. Där dansades det loss till gryningen, det vill säga till halv fem på morgonen, såg soluppgången och sov några få timmar innan det var dags att åka till flygplatsen för hemfärd mot Sverige.
Under resan mötte vi nära femhundra barn och en hundratal vuxna. Otroligt glad att fått vara en del av det här projektet som vanligtvis inte ingår i mina dagliga arbetsuppgifter – ser det som en stor livserfarenhet.
Keep Calm and Love Moldova
